UTDRAG UR TEXTER OCH RECENSIONER/EXCERPTS FROM TEXTES


Helsingborgs Dagblad 24 april 2021 av Christine Antaya

SUBVERSIVT OCH UPPFRISKANDE
En våning upp är det lite sorgligt att greppet att hänga en rad kvinnoporträtt i fina salonger fortfarande har effekt, att det ännu – alldeles oavsett porträttens kvalitet – känns subversivt och uppfriskande. Kanske blir det extra tydligt i en byggnad som präglas av militärhistoria mer än krinolin och baler. Kvaliteten är förvisso hög när poeten och konstnären Kerro Holmberg i ett färgstarkt måleri avbildar ”själsfränder, dikt- och målarinspirationer”. ”Måttbandet (Edith Södergran)” är en tolkning av det välkända fotografiet av författaren i vit knytblus och håret i en lös knut. Här är ögonen dolda och bildrummet av överlappande färgfläckar läser jag som en markör för tid, hur en bild av Södergran idag inte kan vara annat svävande och suddigt, ett lapptäcke av idéer och föreställningar, och i detta finns en glädje och tacksamhet. Detta går igen i de flesta av verken och urvalet bjuder in till att leta efter subtila variationer i teknik och uttryck. Men riktigt intressant blir det först i serien som handlar om den tyska dadaisten Hannah Höch. I början av andra världskriget, när nazisterna klassat hennes konst som degenererad, drog hon sig undan till ett litet hus i utkanten av Berlin där hon bodde fram till sin död 1978 , arbetade med sin konst och odlade sin trädgård. I en underbar serie målningar föreställer sig Kerro Holmberg Höch som åldrande kvinna som pysslar i prunkande prakt. Motivet har en oväntad kraft. Även här fungerar måleriets abstrakta inslag som en markering av tid och avstånd, men bakgrunden, trädgårdsrummet, blir en del av porträttet. Hela bilden är aktiv, ett spänningsfält av färg och liv.



BMZ Magasin den 31 mars 2021 av Ann Christine Montelius

Nu blåser det friska kulturvindar igen på Tomarps kungsgård. Den anrika borgen med tjocka, vittrade väggar, fyllda av viskningar och rop från medeltida husarer, kungligheter och driftiga kvinnor, bör ha kulturabstinens efter ha legat i träda under pandemin. Torsdagen den 1 april öppnar de nya förvaltarna Magdalena och Sven Väpnargård med en utställning av poeten och konstnären Kerro Holmberg i Stora Galleriet. Utställningstiteln ”Strax jag kommer strax” är hämtad från en av hennes egna dikter. Det är en varm, engagerande utställning som möter besökaren. I färg och form ger Kerro Holmberg liv till starka kvinnors liv, lustar och drivkrafter. Kvinnorna - avantgardekonstnärer och poeter, är alla banbrytande föredömen som betytt mycket för samtiden samt inte minst för Kerro själv. Här får de möjlighet att breda ut sig och få den uppmärksamhet de förtjänar. Det är subtilt fångade personligheter med många bottnar, presenterade i kraftfullt mejslade oljemålningar i lager på lagerteknik som stolt tar plats väggarna. Bland de kända damer som får sitt livsverk presenteras här, kan nämnas Edit Södergran. Även Tjechovs Damen med hunden i en ny version kan hittas här av en sökande själ. Merparten av kvinnorna är av rysk härkomst bl.a Elena Guro. Den tyska dadaisten Hannah Höch har sin egen placering i lilla hallen medan uttrycksfulla kvinnoporträtt pryder den redan vackra gula salen. – Som barn var det rokokoprinsessor, bokmärkesänglar, filmisar som gällde. Man skapade sig själv genom att klistra och tejpa, satte fel huvud på fel kropp. Allt på fullaste allvar. De blev ett slags stöd genom livet. Sedan far dessa bilder genom vuxenlivets och konsthistoriens tratt och genom decennier av umgänge med oljefärg och kol. De senaste decennierna har det kommit till mig från andra håll. Jag slutar inte att umgås med mina avantgardistiska damer, säger Kerro Holmberg som själv berörs och påverkas av dessa kvinnor hon målar, porträtterar och berättar om. Det är målningar som skapar associationer och närhet till personligheterna. Ett exempel, är Hannah Höch som drog sig undan nazismen och kriget till ett litet undangömt ställe i Berlins utkant. Hon skapar en blomstrande trädgård samtidigt som hon fortsätter med sina fantasifulla collage. – Jag är också odlare. Vad är en blomsterrabatt om inte ett ständigt föränderligt collage av mörker och ljus, av överflöd och avgränsningar? Det säger Kerro Holmberg som själv i Voltaires` anda ser till att odla sin egen trädgård, i dubbel bemärkelse.


Sundsvalls Tidning 20 oktober 2016 av Susanne Holmlund, Galleri Sjögatan 7 Sundsvall

Kerro Holmberg, Stockholmsbaserad konstnär och författare, kunde senast ses i Sundsvall 2009, då hos Galleri Stadsbacken. Nu gästar hon Sundsvalls Konstförening med sitt mättade, reflekterande och talande måleri. Nästan direkt i mötet med motiven slås jag av tanken att detta är minnes- eller intrycksfragment, sådant som blandas i vårt inre och utgör den virvel där vi existerar, ögonblick för ögonblick. I centrum av alla motiv finns en eller flera personer, och från dem utgår dessa virvlar av minnen, intryck, miljöer, tid. Tiden tycks viktig för Kerro Holmberg: många av bilderna är porträtt av verkliga personer, inte minst ryska, och här finns många i svartvitt. Även klädedräkten talar om i vilken tid personen är hämtad, även om de äldre dräkterna och för mig ger en sorts tidlöshet: det är förflutet men spelar mindre roll när i tidsflödet det ägde rum. Hon har också ett mycket eget sätt att markera tid - hon använder färg som runnit som en sorts tidsaxlar, och samtidigt blir randmönstret en barriär som skiljer betraktaren från personen på bilden. Tiden kan vi aldrig helt överbrygga. Men de mångfärgade miljöer som omger personerna innehåller förstås fragment och både nu- och dåtid, förutom helt abstrakta inslag. Bakom barnet på svamputflykt ser man de vuxna i en sorts bakgrund, lite avgränsade; liksom i Bullerbyn är de en sorts statister i barnets värld men ändå självklart närvarande på ett hörn. Mer dominerande är det skogen, bäcken eller vad som fascinerar barnet som blandas i en färgkarusell som bygger barnets inre värld just då. Och vi går ju in och ut i varandras världar, med större eller mindre betydelse. Kvinnan med hunden i "Vår promenad" återkommer i en större målning "The big picture - vår promenad". Här är hon inte huvudperson utan en del i det svarta parets förnimmelser. Färgerna är milda; en sorts återhållen expressivitet som tonar ner den mångfald som annars kunde ha gjort bilderna oroliga. Nu är det lugn och stillhet som präglar dem; inte minst de som återger förfluten tid, de som lagt sig till vila i historiens sediment. En av få bilder som saknar kollageaktiga miljöer är "Howl", där människorna ropar över en sjö, och som med sin balans mellan sparsamt ljus och dunkla vyer så utsökt fångar svensk sensommarnattsstämning. Vi ser, lagrar, minns och upplever det vi vill, har lärt oss eller har intresse och läggning för, och även om våra inre världar är helt olika vilar alla på något sätt säkert i sin. Den insikten har Kerro Holmberg fångat på ett tydligt och dessutom konstnärligt vackert sätt


Omkonst den 18 november 2014 av Leif Mattsson, Galleri Cupido Stockholm

Dadarörelsen vände upp- och-ned på hela nittonhundratalets ikonografi; hädiskt spottades det på klassicismen och det borgerliga bildbygget. Bland det tidiga nittonhundratalets avantgardistiska konstnärer och poeter fanns naturligtvis ett antal innovativa kvinnor. Många av dem framstår så här i efterhand som huvudaktörer i omdaningen av den ord- och bildspråkliga revolutionen. Det är dessa Kerro Holmberg valt att sätta det kärleksfulla sökarljuset på.
Att den nyskapande konstnären Hannah Höch fortfarande är relativt okänd även inom vissa konstkretsar är både förvånande och oroande. Här gör Kerro Holmberg en betydelsefull insats i betvingandet av den stora glömskan. Hon låter namn som Natalia Goncharova, Katarzyna Kobro, Toyen, Elena Guro med flera återuppstå i visuell form. Att Holmberg ifrågasätter den konsthistoriska, könsrelaterade hierarkin är en stor sak. Men som poeten Rabbe Enckell uttryckte det: "I skapandet upphör varje ämne att vara 'stort' eller 'litet'". Ansvaret faller på aktören att via konstnärlig gestaltning skapa "storhet". Och det lyckas Kerro Holmberg oftast bra med, utan att låta sitt djupa patos skymma det konstnärliga hantverket. Här finns ett flertal innehållsligt fria verk, mer av måleriska experiment än personlika porträtt, där hon vrider och vänder på både begrepp och teknik. Verken har inte sällan tydliga kopplingar till det tidiga nittonhundratalets estetik (och etik). Men de är på intet sätt sentida kopior. Den närmast religiösa tron på "absolut form", som färgade det tidiga nittonhundratalets avantgarde, saknas helt hos Holmberg. Snarare relaterar hon valörmässigt och bildpoetiskt till femtiotalets betydligt friare formspråk.
Detta gäller kanske i någon mindre grad i de fotorelaterade porträtten, men där finns å andra sidan en drabbande frontal direkthet. Målningen "Katarzyna K" i denna "serie" är ett exempel – en av utställningens mer självklart lysande pärlor.

_____________________________


Ystads Allehanda 25 september av Bo Bjelvehammar "Amazons and tides" Tomelilla Konsthall

Poeten och konstnären Kerro Holmberg tar oss till Ryssland i början av 1900-talet och den avant-gardegrupp som fanns där bland kvinnliga poeter och konstnärer. /.../ Kerro Holmberg har med utgångspunkt från fotografier gestaltat ett antal kvinnor i kol och olja, de är med få undantag ryska och i centrum av varje bild finns ett ansikte. Ett ansikte som en spegel av en karaktär, en mildhet, allvar, skörhet, styrka, utsatthet, skönhet och glädje. De har vackra namn som Xenia Boguslavskaja och Elena Guro, och i tidstypisk klädsel utstrålar de en självständighet och en självklar auktoritet. De visar ingen rädsla, oro eller flykt i ögonspråket. Kring ansiktet finns färgfläckar, enstaka föremål och friskhet i ett friskt källflöde, men lika ofta en grådaskig modd. Den rinnande olja som finns i bilderna och de flytande ränder, som visar sig i bilden, har gett ett av orden i utställningens titel, tidvatten.
På baksidan på en av de vita pelarna i konsthallen finns en liten bild med texten; "Free Pussy Riot." Därav slutsatsen att konstnären vill visa sin avsky för domarna mot de ryska punkarna. Samtidigt är den lilla bilden inte med i verkförteckningen eller annat kring utställningen , det är en modest markering. Och ändå visar de tre orden på att maktens fula trynen ser olika ut, men har samma syn på protester och åsiktsolikheter.

I bottenvåningen visas "Hagiografia Kazimir Malevitj", ett antal bilder som kommenterar Malevitj liv och konst./.../Kerro Holmbergs bilder kring Malevitj är utsnitt av händelser från hans liv, ett ögonblick med dottern Una, Una och Kazimir med hans tredje hustru Natalia och Malevitj sista färd vid sin död i Petersburg, 1935. Under 1930-talet ändrade även Malevitj konst inriktning, Stalin tillät inte ord som experiment inom konsten.

Kerro Holmberg visar i sina bilder både engagemang och politisk medvetenhet, hon är formsäker och har saker att berätta, som är både angelägna och bortom tiden. Tomelilla konsthall visar än en gång att de arbetar intensivt för att fästa Tomelilla på konstkartan. De har kommit en bra bit på vägen, om de fortsätter med samma klass på sina utställningar och inte förfaller till medioker provinsialism, som så många andra.
____________________________________


Sydsvenskan 14 september av Carolina Söderholm "Amazons and tides" Tomelilla Konsthall

De har namn som Ljubov Popova, Varvara Stephanova, Elena Guro, Nadesja Udaltsova, Natalia Goncharova, Xenia Boguslavskaja – alla centrala avantgardekonstnärer, poeter och formgivare åren före och efter den ryska revolutionen. Idag betydligt mindre kända än sina manliga kamrater som Kazimir Malevitj och Vladimir Tatlin.

En beundransvärd uthållighet karaktäriserar det som sedan nittiotalets mitt format sig till Holmbergs livsverk, och som hon nu visar ett urval av på Tomelilla konsthall. Med ett fåtal träffsäkra penseldrag är konstnärerna där, beslutsamma, tankfulla, avvaktande. Pionjärer inom ett par av 1910- och 1920-talets mest banbrytande konstriktningar – suprematismen och konstruktivismen. Det är intressant att jämföra dem med deras västeuropeiska motsvarigheter. Kubismen, futurismen, den tyska expressionismen, liksom senare surrealismen – alla flockades de kring sina alfahannar, som satte kvinnliga medlemmar på undantag. I Ryssland och det tidiga Sovjetunionen var situationen en annan, mer jämställd. Fast också Moskva hade sin ledstjärna, Malevitj, suprematismens grundare, som Holmberg gjort sin egen, på en gång inkännande och utstuderade hagiografi (helgonberättelse) kring. Kompromisslöst ersatte han den traditionella, ryskortodoxa ikonen med sin ryktbara målning ”Svart kvadrat”, och hävdade den abstrakta, geometriska konsten som det enda sanna uttrycket för rena känslor. I Holmbergs Malevitj-svit skymtar han bland färgmassor och viftande vimplar, i processioner och på utställningar. Men det är porträtten av hans dotter Una som tillsammans med den varma kolorismen gör berättelsen levande.
Andra avantgardister, som Ljubov Popova, valde efterhand bort suprematismen för den mer nyttobetonade konstruktivismen, där konstnären med djärvt geometriskt formspråk blev en ingenjör i folkets och revolutionens tjänst. Här spelade även Varvara Stephanova en viktig roll. Tillsammans ville de skapa det nya, jämlika samhället, genom experimentell scenografi, arkitektur, design och typografi – ännu hoppfulla innan Stalintidens era av socialrealism och förtryck.

Med fet oljefärg, spontana stråk, gäckande leenden och dova landskap fångar Holmberg deras livsöden, förhoppningar och motgångar. Det är inte bara bra måleri utan även en fängslande inblick i en svunnen, radikal tid.
______________________________________


KvP/Expressen 4 september 2012 av C-J Charpentier, "Amazons and tides" Tomelilla Konsthall

I Kerro Holmbergs rysk-sovjetiska universum möts avantgardets kvinnor och Kasimir Malevitj – alla verksamma under den explosiva konstperiod som inföll under tsarrikets sista och Sovjetstatens första decennier. Fast utställningens titel, Amazoner och tidvatten, är egentligen en aning missvisande eftersom det i grunden handlar om två utställningar, med geografi och tidsålder som gemensamma nämnare.
Diptykens första del består till fullo av amazoner, dominerade av ryskor men även inbegripande den tjeckiska surrealisten Toyen (Marie Cermínová) och den tyska dadaisten Hannah Höch, kring vilka Kerro Holmberg – född -59 och verksam i Stockholm – skapat en personlig och egensinnig porträttsvit.
Utgångspunkten är fotografier, huvudsakligen tagna mellan 1905 och 1925: bilder som därefter återskapats med kol och olja, samtidigt som Holmberg levandegjort dessa konstens kvinnliga banbrytare med egenhändigt adderade kvaliteter. Som när hon i bilden Sisters of no mercy låter Alexander Rodchenkos hustru Varvara Stephanova och Ljubov Popova möta åskådaren med härligt fräcka blickar; nästan som en erotisk invit sprungen ur konventionsbrytande frigörelse. Men dessa kvinnor är inte bara svartvita porträtt, här finns även kolorit med den rinnande oljan, eller "flytande ränder", som Holmberg associerar med tidvatten. Jämte rent episka arbeten och en rekonstruktion av Xenia Boguslavskajas sedan länge försvunna skulptur "Bomullskub med hatt" från omkring 1915. Omgiven av blickar från Elena Guro, Natalia Goncharova och Nadesja Udaltsova, med flera.
En trappa ner hyllar utställningens andra del Malevitj, och här är anslaget – om man så vill – mer maskulint eller robust. Med sprakande polykromt måleri där vi bland annat får följa Malevitjs begravning, planerad av honom själv, genom Holmbergs ögon. Och det är fantastiska scener – med den suprematistiska kistan på ett vanligt lastbilsflak, och med en konstruktivismens svarta kvadrat som prydnad på lastbilens kylare. Intill dessa glödande oljor hänger en sjuttonhövdad hagiografi, som jag först misstar för trä- eller linoleumsnitt skapade av någon som haft det tidiga 1900-talet etsat på näthinnan. Men icke! För dessa småformatiga och berättande scener med utsnitt ur Malevitjs liv är unika verk utförda med mycket gammalt reservoirpennebläck och modern tusch. I en stil och anda som delvis för tanken till uppbyggeliga bilder från Sovjetunionens barndom.

Kerro Holmbergs verk fyller mig med beundran. De är idéburna, fantasifulla och tekniskt välgjorda, och vittnar dessutom om ett engagerat och intellektuellt förarbete av rang. Och för alla som sett Louisianas stora vårutställning Avantgardens Kvinder framstår den som ett kompletterande imperativ. Slutligen en eloge till Tomelilla kommun, där man även i spartider insett vikten av att hålla sig med konsthall.
__________________________________


Omkonst/3 november 2010 av Leif Mattsson. Galleri Mårtenson&Persson, Stockholm.

Ge och ta! Floden översvämmar medvetandet. Låt symbolerna rasa, krocka, explodera. Töm dem. Låt meningen tappa sin mening. Fyll den på nytt, nu med motsatt innebörd. Plocka, stjäl, låna, förskjut, rata, demolera, sampla, konstruera. Allt är möjligt!
"This doll kills fascists" är titeln på en av de märkligare bildfusionerna på Kerro Holmbergs utställning. Till vänster en suprematistiskt stram färgkarta, till höger ett avmålat, svartvitt fotografi föreställande dadaisten Hannah Höch. Hon sitter där med sin Dada-doll bredvid sig, likt Hamlet med sin Yorik – ömsint.

Det var tidigt nittonhundratal. Sammanhang upplöstes, betydelser bytte position. Tiden var allt - och revolutionen, den mentala. Men också den verkliga, den med blodsmak. Referenser rullar på räcket. Bild efter bild med ryska futuristpoeter och dadaister. Framtidsfolket. Det moderna som ett vapen mot feodalismen, mot fascismen, mot det borgerliga, det bruna. Och mitt bland alla för fullhalsar, dyker en ömsint Achmatova eller en Mandelstam upp.
Kerro Holmberg låter orden fylla målningarna, osynligt. Färgen får stå tillbaka för svärtan, för tyngden. Det dunkla strålar ikapp med det gula, det blå, det röda.
Hjältarna förutsattes segra, men förlorade ändå. Framtidstanken vittrade sönder. Människorna är till slut bara människor.
______________________

Svenska Dagbladet, helgval konst/ 12 november 2010 av Anna Brodow Inzaina. Galleri Mårtenson&Persson, Stockholm.

I ett rinnigt måleri med flera bottnar skildras en svunnen tid. Malevitj kvadrater antyder avantgardism och ger färg åt porträtten av kvinnliga ryska författare. Holmberg, också poet, utvecklar frågor kring tid och berättande.
__________________________

Kulturen/15 november 2010 av Nancy Westman. Galleri Mårtenson&Persson, Stockholm.

Två barn svävar på ett moln på den grå himlen. Nej, de flyter visst i någon sorts vatten, på en molnliknande flotte. Om det nu finns något vatten att flyta i, nära barnens hem i ukrainska Neskuchnoe? På Galleri Mårtensson&Persson i Stockholm finns utrymme för många tolkningar när Kerro Holmberg än en gång ställer ut måleri som har sin utgångspunkt i kretsen kring den ryske konstnären Kazimir Malevitj./.../ Malevitj påstod att konsten enbart skulle förstås som något andligt men Kerro Holmberg har fått med också det intellektuella och det emotionella i sin konst.
Det första verket jag riktigt ser på utställningen, tar in och blir tagen av, heter Syskon. Det är alltså de som är de utsatta barnen i det som kanske är vatten. När jag kommer hem, läser jag om deras mor, om Zinaida Serebryakova, och om det höga pris som konsten och politiken ibland utkräver. De två syskonen övergavs av sin mor, de blev kvar i Ryssland när Zinaida flydde till Frankrike, undan den ryska revolutionens terror. Zinaida Serebryakova var den första av de kvinnliga ryska konstnärerna som skapade sig ett namn i den internationella konstvärlden ett par decennier in på 1900-talet. Trots att hon blev en stor och erkänd konstnär i Paris, lyckades hon aldrig förena sig med hela sin familj igen.
Kerro Holmberg väljer med säker blick och klockren känsla att kombinera suprematistiskt influerade prydliga kvadrater och amorfa färgklickar med ett kol som verkar låta sig hanteras hur som helst - men som sällan blir så svart som svärtan hämtad ur färgtuben. Kolet andas, har ett alldeles eget liv, vibrerar mellan nyanserna och närmar sig det sublimt vackra, väjer i sista momangen för överdriven skönhet. Mest är det porträtt som träder fram i kolet, flankerat av oljan och färgen. Till de mest kända namnen hör Lili Brik och poeten Majakovskij, Volodja kallad. Flera avantgardistiska kollegor från den ryska konst- och litteraturscenen träder fram. Holmbergs porträtt är gjorda efter svartvita fotografier och verkar hämtade ur familjealbum eller från tidningssidor. Satta i nya sammanhang väcker de nyfikenhet och undran: vilka var de, alla dessa avantgardister? Vad ville de, hur påverkade de efterkommande generationer av konstnärer?
Kerro Holmberg bjuder på några av många tänkbara svar men det är hennes eget konstnärskap som väcker störst intresse. Och vi får finna egna svar på frågan om barnen flyter i vatten eller svävar på moln.
__________________________

Sydsvenskan/16 april 2009 av Carolina Söderholm. Aura Krognoshuset, Lund.

Det blir oväntat intressant när Kerro Holmberg går i närkamp med Kazimir Malevitjs liv, och förvandlar den abstrakta suprematismens fader till en klassisk rysk ikon. Här är den röda och svarta kvadraten, men också, och framför allt, fotografierna från hans liv. Vännerna, hustrun och dottern, begravningsprocessionen i suprematismens tecken, som både framhävs och försvinner in i Holmbergs eget måleri. Nyss avslutades hennes utställning på Krognoshuset i Lund men sviten "Hagiografia Kazimir Malevitj" lever kvar i en nyutkommen bok, vars sökande linjer och flimrande färgprakt rikt reflekterar konstens, minnets och fotografiets funktion.
_______________________

Konsten/7 april 2009 av Lena Karlsson. Aura Krognoshuset, Lund.

Att vara eller inte vara. Med det undantaget att måleriet tycks ha förmågan att dö och återuppstå om och om igen är det lätt att få intrycket att det lever under samma existensiella villkor som människan. Kerro Holmbergs utställning "Hagiografia Kazimir Malevitj" består av två delar. I källaren visas oljemålningar och på ovanvåningen hänger en svit nya teckningar målade med reservoarbläck och svart spritpenna. Teckningarna, som för övrigt är gjorda upp och ned, avbildar fotografier från böcker om Kazimir Malevitjs liv. Allt sedan 2002 har Kerro Holmberg varit sysselsatt med att måla denna ryska konstnärs biografi. Ordet "hagiografia" i titeln antyder att det handlar om den typ av idealiserande berättelser som omgärdade helgons liv. Referensen till det ryska ikonmåleriet finns där, även om föremålet för avbildandet inte är ett helgon utan en manlig konstnär med konsthistorisk ikonstatus. Fascinationen för konstnären inbegriper dock även hans familjemedlemmar, något som målningen av dottern i "Una Malevitj" vittnar om. Bortsett från att Kazimir Malevitjs berömda "Svart fyrkant" dyker upp här och var syns inte många spår av hans suprematism. I stället befinner sig Kerro Holmbergs måleri någonstans mellan det abstrakta och det föreställande. Oavsett om redskapet är en målarpensel eller en spritpenna återges scener ur Malevitjs liv på ett sätt som gör att både han och måleriet känns högst levande.
_______________________

Upsala Nya Tidning/18 oktober 2008 av Cristina Karlstam. Galleri Strömbom, Uppsala.

Kerro Holmberg är även hon poet, i ord såväl som i bild, men med en helt annan dialekt än Gustafsons. Nu visar Galleri Strömbom en tematiskt sammanhållen utställning av Holmbergs mycket formsäkra måleri. Den här gången är det porträtt av ryska kvinnliga avantgardister inom litteratur och konst som varit föremål för konstnärens intresse. /.../Ur den vita duken växer de kvinnliga poeternas porträtt fram; utan omgivande miljö blir de märkligt tidlösa. Som solitärer i egen kraft träder de fram och möter en sentida betraktare med öppen blick. En Varvara Stephanova, litauisk till börden, hustru till den betydligt mer namnkunnige Alexander Rodtjenko. Ett vackert porträtt av ett skyggt, halvt bortvänt ansikte, lite undanglidande, svåråtkomligt. En Elena Guro, liksom Kerro Holmberg både poet och konstnär. Holmberg placerar henne centralt i bilden. Här liksom i de övriga porträtten används färg och lätt amorf form som distanserande och samtidigt karaktäriserande markörer. Det här är kvinnor som genom Kerro Holmbergs måleri lyfts fram ur historiens glömska. En gång spelade de viktiga roller i den ryska kulturen: Nadesja Udaltsova som assistent till självaste Malevitj, Véra Pestel, en av konstnärerna i samme Malevitjs krets av suprematister. Och så, bland alla dessa personligheter, placerar Kerro Holmberg porträttet av Nastasia Filippovna, en fiktiv gestalt, hämtad från Dostojevskijs roman Idioten. Ett djärvt grepp som ger porträttgalleriet ytterligare dimensioner.
______________________

Hallandsposten/14 mars 2008 av Ingrid Larsson. Galleri Birgersson, Halmstad.

Galleri Birgersson visar måleri med stark närvarokänsla. Här för Kerro Holmberg oss med ut på en verklig resa i måleriets arkitektur. Det finns en klassisk grund för bilderna, med ett motiv i botten, alltid med mänsklig närvaro. Så sker något då färg och form börjar agera, och bildrummet ges en egen dynamik, fragmentariskt men samtidigt ändå sammanhållet. Bildernas måleriska kvaliteter bär på ett härligt upplyftande sätt. På Galleri Birgersson visar hon också en serie porträtt av kvinnliga ryska konstnärer, verksamma runt sekelskiftet 1900. En på sätt och vis unik period då dessa kvinnor fick gehör och innehade en naturlig position och status. Som förlaga till porträtten har svartvita fotografier tjänat och det svartvita är också grundtonen i Kerro Holmbergs poetiska tolkningar./.../Något av myllret och mångfaldens puls råder i målningen "Marknad". Vi får en poetisk omskrivning i bild av denna mångfaldens mötesplats. Färgerna är lite kärvt klangsköna och platsen har skänkts en egen målerisk närvaro. Målningarna har inget insmickrande drag, de för oss med på en hisnande färd ut i samspelet mellan färg, form och motiv.
____________________

Göteborgs Posten/28 oktober 2006 av Mikael Olofsson. Galleri Aveny, Göteborg.

Kerro Holmbergs figurativa måleri är rörigt och formstarkt om vartannat, nej, samtidigt. Kärva färger i en ganska hög skala som på duken fläckvis avlagras och struktureras till ett smutsat prisma som bryter rum och historia - och nutid: som i "Introducerandet av IKEA i Moskva". Ett annat ryskt spår är tungt av kulturhistoria: nästan monokroma och grovt precisa porträtt av kvinnliga konstnärer och författare, Elena Guro, Varvara Stephanova, kanske valfrändskaper. På bordet ligger också Kerro Holmbergs diktsamlingar framme. Skriver hon som hon målar? Nej, men färgerna kan kännas så här:"Hur tröttheten har blåst bort/och satt sig i/trädkronornas rörliga massiv"...
______________________

DNA Diesel New Art 2004

Kategorin Draw vanns av Kerro Holmberg med oljemålningen Mission. I juryn satt Ylva Ogland, Niclas Östlind, Johan Thurfjell och Kristian Russell. Juryns motivering:

"Mission är ett måleri med en framträdande lyrisk karaktär. De rum gestalterna vistas i har en närmast sakral prägel, men den poetiska mångtydigheten har inte bara med motivet att göra. De drömlika scenerna badar i ett ljus där ädelstensliknande färgtoner står mot mörkare partier, tillsammans skänker detta målningarna en sällsam skönhet."

"Mission is a painting with a very developed lyrical quality. The rooms where the people are gathered have a religious character, yet the poetic breadth and depth do not come from the motive alone. The deamlike scenes and the use of light and color also give the painting a unique beauty."

____________________

Göteborgs Posten/ 24 april 2003 av Mikael Olofsson. Galleri Aveny, Göteborg.

Kerro Holmbergs målningar har kvaliteter så uppenbara att alla som överhuvudtaget seriöst har sysslat med måleri måste upptäcka dem. /.../Ni vet: färg och form. Men dessutom: motiv, en åstundan till ett uttryck som har något berättande i sig. Nicolas de Staels halvabstrakta kolorism som styr mot Kitajs litterära och kulturhistoriska berättarlust./.../Som i Byk: lakanen och textilierna som hänger på tork, färgplanen som de bildar, de vertikala gliporna mellan dem, kvinnan som skymtar (i vilket land befinner vi oss?). Eller torgkänslan i Expo och Ryssmarknaden i Przemysl, ett mänskligt vimmel av lysande fläckar - och närvarokänslan i detta, som kanske överskrider den som något annat medium ens kan komma i närheten av: javisst ja, så kan det kännas att leva. Den sinnesexpansionen. Eller som när man är på resa.
I allt detta kan jag också känna en fläkt av det häftiga måleriet på sjuttiotalet, men kanske inbillar jag mig (Kerro Holmberg är född 1959). För det finns en vildhet här, som visserligen har ingått förening med något mer tuktat, ett tänkande i skikt, i målerisk arkitektur, främmande vare sig för det slitna eller fragmentariska, men inte heller för det klangsköna.
____________________

LänsTidningen 18 november 2003 av Christer B Jarlås. Galleri Remi, Östersund.

På Galleri Remi var det i helgen vernissage för en riktigt spännande utställning. Kerro Holmberg från Stockholm vågar gå lite längre i sitt målande. Det går inte att gå genom utställningen och liksom bara låta blicken svepa över verken.
Nej, här stannar ögat vid varenda målning och som betraktare blir man stående inför dessa så innehållsrika verk. Det är ofta bilder i bilder, det är märkliga företeelser som möts. Visst handlar det om färg, form och motiv på klassiskt vis. Men dessa målningar har en fräschör och ofta något gäckande retsamt i sig som gör dem till lite mer./.../Alla verk innehåller något rumsligt och människor. Flera av verken är riktigt, riktigt bra. En målning döpt till "Försäljningen av dalahästar i Kina" tillhör dem jag blir stående länge inför. Alla dessa dalahästar som skeppas ut över världen i en svensk kulturimperialism och ett uråldrigt kulturland som Kina. Och, ja det går sannerligen att läsa in vad som helst i målningen och bli ironiskt road eller moraliskt upprörd vilket humör man nu befinner sig i.
____________________________

Omkonst 27 december 2002 av Susanna Slöör. Händelser i sällsamma rum

Kerro Holmberg debuterade med sin första diktsamling våren 2002. Även om konstnären noga markerar att ord är ord och bild är bild finns det paralleller. Poesin kräver omtagningar och ett stillastående försjunkande i texten och de bilder som den frammanar. I viss mån liknar det den ström av associationer som framkallas av en målning. Förloppet är inte sekventiellt, en händelse följer inte automatiskt efter en annan, mellan en definierad början och ett definitivt slut. /.../Vissa konstnärer bjuder upp till en koregrafisk dans. De för våra ögon med säker hand från den ena virvlande piruetten till den andra. Andra låter oss nästan drabbas av hallucinationer och driver oss till synes planlöst från det ena momentet till det andra. Någon väljer att dra in oss i ett lugn för att koncentrera blicken på en helhet. Kerro Holmberg lyckas på något märkligt sätt förena dessa ambitioner. Hon fogar samman sina bilder som mosaiker. Mödosamt där varje del stäms av mot en annan. Måleriskt arbetar hon med avskiljda färgytor i en tradition som påminner om äldre måleri, ikonmåleriet eller freskotekniken, som inte utgår från optiska fenomen. Här är det ytverkan och samspelet mellan färgerna och valörerna som kompositionen bygger på. /.../De komplexa ackorden i bilderna är mycket tilltalande men respektingivande svåra att arbeta med. En väg är att låta en tvåklang, ett kontrastpar, stå för den huvudsakliga dynamiken. Mer jordiga toner får tillsammans med spelet mellan ljus och mörker tämja och inrätta de intensiva utspelen. Kerro Holmberg arbetar också med att noga infoga alla färg- och formkomponenter i en rumslig struktur som hjälper till att hålla de hisnande utfallen på plats.
____________________

Svenska Dagbladet 5 februari 2000 av Stig Johansson. Galleri Axlund, Stockholm.

/.../Nu med Kerro Holmberg i en färg som går på djupet, ofta i metaforens, förvandlingens form. Färg är för henne mer än den läckra ytan. Den blir ett medel att tränga igenom tidens och rummets gränser, för att samla intryck, tankar kring människor, möten under de mest skilda betingelser. Vardagsscener från stationer, simhallar blir till sinnestillstånd, reflexioner över då och nu. Det går att läsa in mycket i denna färgglöd - en poesins genomlysning av mångskiktad verklighet. Kerro Holmbergs målningar berör mig.